Innan du rasar

När J var här sist kom vi in på ämnet utmattningsdepression. När vet man att det är dags att dra i nödbromsen, undrade hon. Ja, när vet man det? Jag kan bara svara utifrån mina egna erfarenheter.

I ivern att tillfredsställa alla andras behov i första hand, att uppfylla kraven som ställs, uttalade och tysta, kan du vara så fullt upptagen med att hålla nästippen över vattenytan att du inte märker när det är dags förrän du redan passerat gränsen. Kör du på reservbatterierna tar dessa också slut, förr eller senare. Det är jäkligt lätt att jämföra sig med andra. "Orkar dom, så orkar jag." Man vill vara lika duktig som alla andra. Man vill orka lika mycket och skuldkänslorna för att inte orka kan vara värre än allt man offrar. För man offrar mycket på vägen mot utbrändhet och utmattning. Man måste ju dra ned på nåt när orken inte räcker till. Det blir det som brukar ge glädje och kraft, intressen och det sociala livet, njutbara stunder med familjen. Du börjar rabbla måsten, minsta skitsak växer till ett projekt. Du skriver listor för att inte glömma. Du tappar tålamodet och blir retlig. Du kan inte sortera eller prioritera. Allt är livsviktigt. Du tror att himlen kommer rasa, men den enda som rasar är du själv.

Det förstår du när du gråter för att du tömt glädjekontot och all energi. När dom sömnlösa nätterna överväger. När du inte minns vad du nyss gjorde. När du plötsligt inte känner igen grannarna i huset bredvid. När du inte kan koncentrera tankarna på en bok eller en film. När du vänder på ord, börjar meningar i fel ände. När myrorna springer åt alla håll i kroppen. När ljuset är för starkt och ljuden för höga. När ångesten slår till. När du blir stressad av livet självt, för att allting pågår, hela tiden. Har man tur får man hjälp, men man kan inte förvänta sig det. Har man tur blir man ganska okej igen och lär sig känna igen varningssignalerna.

Jag tog på mig skulden för att jag blev sjuk. Skyllde mer på familjepusslet än på arbetsplatsen. Jag klarade inte av att vara den som pekade ut problemen som dom andra försökte dölja. Dom hade gått i det så länge och på något underligt vis vant sig. Dom orkade nog inte dra igång karusellen igen. Och det hade ju blivit bättre, sa en del.

Jag tänkte först inte publicera den här texten. Jag vill helst lämna det här bakom mig, men så tänker jag att det kanske finns en och annan som känner igen sig och det är viktigt att veta att man inte är ensam.

Ett tidigare inlägg som rör detta kan du läsa här.