Closure

Hjärtat bankar lite snabbare. Jag känner mig snurrig inombords och samtidigt kristallklar. Nu är jag inte bakbunden längre. I natt drömde jag om mina stela arbetskläder. Hur jag iklädde mig rollen som vårdbiträde på min arbetsplats för sista gången. Jag skulle jobba min uppsägningstid. På pappret jag fått hemskickat stod inte mitt namn. Det stod HORA. Och även om jag vet att det kommer ifrån boken jag läser, så kändes det inte riktigt bra. I drömmen dök en gammal kollega upp. Hon borde vara omkring 75 år nu. Hon var bister. Det var hon ofta, men vi skrattade mycket också. Hon var en av de första jag jobbade med som grön nittonåring.

Jag har träffat många trevliga människor där genom åren. Det var där jag upptäckte att åldern verkligen bara är en siffra och att man kan ha mycket gemensamt med en 80-åring. Tankar om hur det är att vara människa, i stort och i smått, kan man dela. Rut, Olga, Linnea, Ingrid P och så många fler som jag aldrig glömmer. Och dom blodtörstiga damerna som varje vecka tog hissen ner till biblioteksvagnen och fyllde sina korgar på rollatorerna med deckare. Värsta sorten skulle det helst vara, med seriemördare och unga kvinnor som offer.

Jag har fått så många glimtar och historier från andras liv från tider jag inte själv upplevt. Som när Greta sköt barnvagnen med nyfödde sonen, fram och tillbaka på en öde station och väntade på sin man, militären. Eller när en annan Greta fick beskedet att ende sonen kört ihjäl sig på moppe, femton år gammal. Och härom dagen berättade jag för mamma om Elsa som levde i en känslomässig bergochdalbana. Med hängande huvud varannan månad och med knallröda läppar och stora gester och allsång, i nästa. Dom har lärt mig massor.

I dag var det dags, kände jag, att ringa chefen. Det blev ett långt samtal om bebisar, arbete och gruppsykologi. Och jag sa upp min tjänst. Jag gjorde något av det mest förbjudna i Sverige. Jag sa upp en fast tjänst utan att ha garderat mig med en ny. Det är värre än att ha sex framför tvkameror i direktsändning, tror jag. Nu vet jag inte riktigt vad jag känner, men lukten av frihet och möjligheter finns nånstans i närheten. Jag lever inte helt planlöst, men det finns saker som ligger utanför min kontroll, som jag inte kan styra, och dom sakerna har jag släppt taget om.
Dagisplats, är en sådan sak. Men jag har planer som utgår ifrån den situation vi lever i och inte hur det skulle kunna vara eller hur andra har det, och jag tror att det kommer att ordna sig.

Moto boy sjunger fortfarande inuti mig, så han får stanna en stund till där på högra kanten.